Ingen Leica men min Hexi gjordet det , och jag fixade uppdraget !

Jag var nyfyllda 16 år,fotointresserad och innehavare av en egen kamera.Enklast av det enkla i det nya materialet  i kamerabranschen-nämligen plast.Den kan inte ha kostat mer än en tjuga,då den kom ut i mitten av 1950 talet.Vem som betalat den vet jag inte,det kan knappast  ha varit jag själv.Min äldre bror hade en  finare Zeiss Nettar,men den var liksom han själv upptagen på annat håll.

För det pirrande  kommande fotouppdraget fick jag nöja mej med min plastkamera,men den såg ganska häftig ut,istället för en bälg skruvade man ut ett grovgängat plastobjektiv,där det på nedre kanten stod "Tricomat 6,5 cm",vilket skulle  kunna betyda 65 mm br'ännvidd.Kameran  som är avsedd för 120 film lever kvar på min  samlarhylla och ser ut så här 

 min  Hexi

Nu till den sanna solskenshistorien som dök upp i skallen efter 51 år!

Tidningen Haparandabladet med sin redaktion i nämnda stad hade något stort på gång.Ett estländsk par  med efternamnet Kuldkepp, som  brådstörtat från kommunismens järngrepp flytt till Sverige 1944  hade efter  hela 15 år äntligen fått ryssarna att   släppa parets son som  blevkvar sen 2 månaders ålder, växt upp och fostrats  hos sin mormor  i Etsland.Den sagolika återföreningen skedde i Helsinfors där sonen Peri efter 15 år får återförenas med mamma och pappa och sina nya syskon.Allt enligt tidningens uppgifter.

Via tullen i Torneå och Haparanda skulle familjen före hemresa till Stocholm besöka det kända utsiktsberget i byn Luppio.Min mamma som  på den tiden skötte televerkets byaväxel tog emot ett samtal från tidningen som undrade om någon "fotograf i byn" kunde möta upp den estländska familjen och ta några bilder. 

Någon fotograf i byn fanns inte utom lilla jag med min Hexi.Man fick veta den ungefärliga beräknade tidpunkten för familjens ankomst så jag laddade kameran med 120 film,förmodligen brorsans,och traskade iväg mot utsiktsberget ett par km längre bort.Som moraliskt stöd tog jag med mej bästa kompisen Olle.

Luppioberget,ett känt utsiktsberg vid gränsen mot Finland ger fantastiska  vyer in på svensk och finsk sida.Efter ett par timmar,kanske tre ,så kommer det vandrandes  uppåt en familj på två vuxna och tre barn.Huvudpersonen ,pojken  förstod jag var han som var i min egen ålder men betydligt längre än jag.Vad jag sa minns jag inte,men troligen var jag så nervös så jag skakade.Ett litet samtal uppstod säkert och jag sa att jag var "Haparanda bladets fotograf".Det var väl att ta i men samtidigt växte jag säkert en tum på stället.

Min Hexi kan inte misslyckas,det finns tre knappar att väja på,varav en är avtryckaren.

Bland mina papper dök  51 år senare  bilderna  och tidningsurklippet  upp.Tiden har satt sina spår  på både tidningspapper och fotopapper liksom även minnet,men den här händelsen minns jag solklart.Filmrullen måste vara framkallad hos tidningen .Men kolla lyckan hos familjen Kuldkepp ,den går inte att ta miste på..

artikeln nedan

 

 Men det är  inte slut här !

Inför bloggen tänkte jag,kan jag verkligen klämma in bilden med personerna utan medgivande.Internet är ett fantastiskt redskap.Jag hittade ett telefonnummer  i Sverige på Peri Kuldkepp,huvudpersonen i storyn.Efter 51 år pratar vi med varandra igen.Han blir glad och mycket mycket förvånad,och jag lika glad och rörd.Visst,  grönt ljus för bloggbilder.Samtalet blev i all hast,men vi har etablerat kontakten

och nu kära bloggläsare är min blogg slut för denna gång.

 

Inlagt 2011-01-29 20:14 | Läst 5702 ggr. | Permalink
Mycket intressant. Vad häftigt att få kontakt igen.
Kameror är bra på att skapa minnen så att man kommer ihåg dem efter 50 år =)



(Visas ej)

Nämn en färg i den svenska flaggan?