Ingen Leica men min Hexi gjordet det , och jag fixade uppdraget !

Jag var nyfyllda 16 år,fotointresserad och innehavare av en egen kamera.Enklast av det enkla i det nya materialet  i kamerabranschen-nämligen plast.Den kan inte ha kostat mer än en tjuga,då den kom ut i mitten av 1950 talet.Vem som betalat den vet jag inte,det kan knappast  ha varit jag själv.Min äldre bror hade en  finare Zeiss Nettar,men den var liksom han själv upptagen på annat håll.

För det pirrande  kommande fotouppdraget fick jag nöja mej med min plastkamera,men den såg ganska häftig ut,istället för en bälg skruvade man ut ett grovgängat plastobjektiv,där det på nedre kanten stod "Tricomat 6,5 cm",vilket skulle  kunna betyda 65 mm br'ännvidd.Kameran  som är avsedd för 120 film lever kvar på min  samlarhylla och ser ut så här 

 min  Hexi

Nu till den sanna solskenshistorien som dök upp i skallen efter 51 år!

Tidningen Haparandabladet med sin redaktion i nämnda stad hade något stort på gång.Ett estländsk par  med efternamnet Kuldkepp, som  brådstörtat från kommunismens järngrepp flytt till Sverige 1944  hade efter  hela 15 år äntligen fått ryssarna att   släppa parets son som  blevkvar sen 2 månaders ålder, växt upp och fostrats  hos sin mormor  i Etsland.Den sagolika återföreningen skedde i Helsinfors där sonen Peri efter 15 år får återförenas med mamma och pappa och sina nya syskon.Allt enligt tidningens uppgifter.

Via tullen i Torneå och Haparanda skulle familjen före hemresa till Stocholm besöka det kända utsiktsberget i byn Luppio.Min mamma som  på den tiden skötte televerkets byaväxel tog emot ett samtal från tidningen som undrade om någon "fotograf i byn" kunde möta upp den estländska familjen och ta några bilder. 

Någon fotograf i byn fanns inte utom lilla jag med min Hexi.Man fick veta den ungefärliga beräknade tidpunkten för familjens ankomst så jag laddade kameran med 120 film,förmodligen brorsans,och traskade iväg mot utsiktsberget ett par km längre bort.Som moraliskt stöd tog jag med mej bästa kompisen Olle.

Luppioberget,ett känt utsiktsberg vid gränsen mot Finland ger fantastiska  vyer in på svensk och finsk sida.Efter ett par timmar,kanske tre ,så kommer det vandrandes  uppåt en familj på två vuxna och tre barn.Huvudpersonen ,pojken  förstod jag var han som var i min egen ålder men betydligt längre än jag.Vad jag sa minns jag inte,men troligen var jag så nervös så jag skakade.Ett litet samtal uppstod säkert och jag sa att jag var "Haparanda bladets fotograf".Det var väl att ta i men samtidigt växte jag säkert en tum på stället.

Min Hexi kan inte misslyckas,det finns tre knappar att väja på,varav en är avtryckaren.

Bland mina papper dök  51 år senare  bilderna  och tidningsurklippet  upp.Tiden har satt sina spår  på både tidningspapper och fotopapper liksom även minnet,men den här händelsen minns jag solklart.Filmrullen måste vara framkallad hos tidningen .Men kolla lyckan hos familjen Kuldkepp ,den går inte att ta miste på..

artikeln nedan

 

 Men det är  inte slut här !

Inför bloggen tänkte jag,kan jag verkligen klämma in bilden med personerna utan medgivande.Internet är ett fantastiskt redskap.Jag hittade ett telefonnummer  i Sverige på Peri Kuldkepp,huvudpersonen i storyn.Efter 51 år pratar vi med varandra igen.Han blir glad och mycket mycket förvånad,och jag lika glad och rörd.Visst,  grönt ljus för bloggbilder.Samtalet blev i all hast,men vi har etablerat kontakten

och nu kära bloggläsare är min blogg slut för denna gång.

 



Postat 2011-01-29 20:14 | Permalink | Kommentarer (5) | Kommentera

Vem minns Sven Hörnell?- jag gör det

Under 1980-90 talet hände det otaliga gånger att jag och min sambo tog bilen och åkte norrut till Abisko området,oftast i fotografiskt syfte.För inkvartering valde man  Abisko men även stugorna kring Björkliden var lockande.

Området  är för en friluftsälskande fotointressent nästan magisk och det ständigt växlande ljuset fascinerande.Eftersom E10 an eller järnvägen skär igenom den storslagna naturen med branta fjäll,djupa dalgångar och allt intill det imponerande Torneträsk,kan naturen inte upplevas annat än vackert än om vädret inte visar sin bästa sida. Men det är förstås min allra högst personliga uppfattning.

Att kunna färdas till dom olika  fotografiska smultronställena mellan Abisko och Riksgränsen och strax över på andra sidan gränsen till Björnfjell är ett sant privilegium för den bilburne och tråkigt nog omständigt och nästintill omöjligt för tågresande  fotoentusiasten som vill uppleva exvis Silverfallet,Kärkevagge, Rallarkyrkogården eller nåt av dom andra spännande fotoobjekten inte alls långifrån allfarvägen.

Alla egna naturupplevelser toppade man sen med det bästa i Riksgränsen-nämligen Sven Hörnell och hans makalösa bildpel i Hörnell husets specialinredda filmsal för panorama och dess 21 st synkade Hasselblad projektorer.Inte bara de fascinerande bilderna gav ett bestående intryck ända in i ryggmärgen utan även Hörnells ödmjuka framtoning under visningen.Hade man oturen att inte personligen träffa denne fjällvärldens  fotonestor,så skötte hans hustru Kristina föreställningen som trollband vem somhelst,fotograf eller inte,och bildspelet gästades dagligen i stora skaror av såväl utländska som svenska besökare.

 

 

Om Sven Hörnell kan man  hitta detaljer på nätet och i hans mäktiga böcker,men den innersta känslan förmedlades genom hans vackra och gripande bilder.När hans knän inte längre var starka nog efter decennier  av vandringar med kameor och packning övergick han till att flyga och samtidigt med eget konstruerat kamerafäste själv fotografera från luften,där från dessa tillf'ällen många av hans makalösa bilder i fågelperspektiv skapats.När  med tilltagande ålder inte heller detta var möjligt  var det hustru Kristinas tur att ta flygcert och Sven kunde fortsätta att fotografera från luften.Hörnells vardag var före det digitala genombrottet men han hade med all säkerhet tagit till sej  den nya tekniken.Men-

en dag hösten 1992 avled Sven Hörnell under en vandring på fjället i närområdet.

Ett stort personligt och fotografiskt tomrum uppstod i Riksgränsen och kanske så förblir.Det kända Hörnellhuset uppförd i motto - foto i centrum med filmsal,ramverksatd,utställningssal  m.m  är numera omvandlad av nya ägare till vanlig diversehandel.

men ett kärt minne av Sven Hörnell lever kvar och likaså de i naturen otaliga spännande platserna för den intresserade fjällfotografen-än så länge..

 



Postat 2011-01-11 18:21 | Permalink | Kommentarer (11) | Kommentera